Marduk@Getaway 7/7

Kvällen är sen och jag kollar på Alice Cooper med stor förtjusning innan jag går in i den stekheta gasklockan där Marduk passande nog gör torsdagens sista spelning. De låter och beter sig som de veteraner de är utan att falla i rutin och slentrian. Det är som att stå framför ett team spurtande asfalterare och jag förförs av deras styrkedemonstrationer i bland andra ”Throne of Rats”, ”Burn my Coffin”, ”Phosphorus Reedemer” och ”Into Utter Madness”. Likt den babyloniske skapelsegud de lånat namn av har Marduk förmåga att kreera sitt eget universum i musik, hetta, rök och svett och trots att Daniel Rostén kallar oss ”jävla fittor” (så fantasilöst!) tycks de ändå nöjda med publikens respons. Magnus Andersson, bas, har en för kvällen särskilt glödhet karisma men någonting händer i slutet av giget. Det är precis som om scenkonstnärerna stänger till alla ventiler och det klimax jag väntar på uteblir. Snopet tittar vi på varandra och de flesta står kvar länge och undrar om detta verkligen var allt.