Flogging Molly (Mejeriet Lund - 2008-05-10)

Alla som var och såg Flogging Molly på Mejeriet, lördagen den 10/5 vet att jag inte ljuger när jag säger att det var bättre än allt man kunde önska sig. De vet också att det enda man kunde önska sig utöver att konserten aldrig skulle ta slut, var syre. Troligtvis var det den varmaste lokalen jag någonsin vistats i; eller som sångaren Dave King uttryckte det, ”Hotter than hell”. Vare sig det var ens eget svett eller någon annans, rann det nonstop nerför hela kroppen. Men knappt tusen glada, dansande och skrikande svenskar bör göra tricket. Den livade atmosfären gav mig intrycket av att ha transporterats tillbaka i tiden till en gammal irländsk pub.

Konserten började med det kraftfulla introt på ”Paddy's Lament”. Alla väntande fans rusade från baren som en flock vilda djur på flykt. Energin som spreds i byggnaden var fantastisk. Hela publiken var med och dansade och skrek som adrenalinfyllda galningar – något likt ett raveparty. På scen hördes fioler, dragspel, banjos och flöjter blandat med elgitarrer, akustiska gitarrer och snabba trummor. Tillsammans skapades det en glädjespridande fusion av traditionell irländsk folkmusik och kraftig punk. En bättre kombination får man leta efter.

Trots att nya skivan, ”Float” släpptes för bara en månad sedan var hela lyssnarkretsen med på sångtexterna. Kings grova, hesa röst tillsammans med åskådarnas glada, upphetsade röster var riktig njutning för öronen. Åtskilliga ölpauser var nödvändiga för irländarna, så långt från sitt hem. Så fort de lämnade scenen började publiken vråla ”Flogging Molly!” i kör. King steg åter in på scen och frågade retsamt, ”Can't a man have a drink?”. De resterande bandmedlemmarna dök upp strax efteråt avnjutande vars en kall Guinness.

Att driva med publiken var något som Flogging Molly definitivt inte snålade med. Att bära solglasögon inomhus var det tydligen bara blinda och idioter som gjorde och ville man se en miniatyr version av frihetsgudinnan fanns där en strålande tuppkam i publiken. Det var troligtvis en rödhårig man som stal fiolspelaren, Bridget Regans fiol dagen innan, och publikens egna Oscar som höll uppe en liten irländsk flagga blev kritiserad för att ha en för liten symbol för Irlands stolthet, men fick trots det en låt om Irland dedikerad till sig. Ja, det var nästan så att man kunde tycka att skämten blev lite för grova ibland. Men jag tyckte personligen att det var roligt och fascinerande att bandet tog sig tid för att skapa en personlig kontakt med några enskilda ur publiken. Faktum är att Flogging Molly drev med sig själva lika mycket som med resten. De var inte överlägsna och beundrarskaran var inte underlägsen. Det var bara en stor mängd folk som njöt av musiken och den roliga stämningen.

Ta en titt på bilderna från spelningen, klicka på denna länk.

// Olivia Flasch