Join Festivalphoto at Faceboook
Follow Festivalphoto at Twitter
Watch our festival videos at Youtube
Follow Festivalphoto at Instagram
Intervju med Monster Truck | FESTIVALPHOTO
 

Intervju med Monster Truck

Review3163_MonsterTruck

Det har pratats ett tag om det kanadensiska bandet Monster Truck. Sedan de släppte sin första fullängdare Furiosity i våras så har recension efter recension höjt dem till skyarna. Just nu är de på turné runt om i Europa som förband till Vista Chino. Festivalphoto tar sig ett snack med gitarristen Jeremy Widerman när bandet är på besök i Stockholm för att spela på Debaser Strand.

Ni kom in från Finland idag, hur har det gått i vårt grannland?
- Det har varit bra med folk på spelningarna. Folk har varit väldigt entusiastiska. Vilket verkar vara väldigt specifikt här omkring. Att man är entusiastisk för rockmusik. Det är första gången vi turnerar runt om i Europa faktiskt. Vi är väldigt glada att vi kommer vara här i någon månad nu.

Vad är annorlunda med att turnera här i Europa skulle du säga?
- I USA och Kanada kan man säga att folk kommer till våra spelningar och har kul. Men de är inte så färgglada och upprymda över rock, som ni är här i Europa.
Och när det kommer just till Skandinavien känns det ändå mest likt vårt hemland, Kanada.
Vi har verkligen väntat så länge på att få komma hit och turnera. Alla band vi har spelat med i USA och Kanada har sagt att ”ni måste åka till Europa, ni skulle lyckas riktigt bra”.

Hur var det att växa upp i Hamilton?
- Om man vill starta band så är det väldigt bra om man tänker rent geografiskt. Vi har den amerikanska gränsen nära, Toronto ännu närmare. Men samtidigt finns det en hårt arbetande mellanklass, det är mer en arbetarstad än en storstad. Musikscenen är lite tightare, alla känner alla. Medan Toronto känns massivt, likväl som USA. Så man kan säga att vi har ett bra utgångsläge gentemot storstäder, men att vi ändå kan behålla kärnan i musiken.

Varifrån kom namnet Monster Truck?
- Från början var bandet bara något lättsamt. Inte som något skämtband eller så, men mer bara för skojs skull. Spela live 1-2 gånger i månaden, inget seriöst. Vi brukade festa rätt hårt innan spelningarna, och skämtade runt en del. Men sedan fick vi riktigt bra reaktioner på våra gig.
Vi visste att medlemmarna i bandet fungerade riktigt bra ihop. Jag har aldrig varit i ett band tidigare där alla fyra medlemmarna har klaffat så bra. Eller att var och en har bidragit med lika viktiga delar. Man kan inte tänka sig att ta bort någon, för då blir det inte samma sak.
Men bandnamnet var lite av en impuls som typ stannade kvar. I början var det många som tyckte det var ett roligt eller konstigt namn. Fast sedan när man hör musiken så blir det rätt vettigt. Man fattar kopplingen.
Samtidigt så fungerar det väldigt bra internationellt. Folk vet vad det är, även om de inte ens talar engelska. Så det har varit ett bra namn att hålla fast vid.

Hur länge har ni känt varandra?
- Jag och Jon Harvey (sångaren) har känt varandra rätt länge via musikscenen i Hamilton. Sisådär en 10-15 år. Han var alltid i metal-band, medan jag var mer i punkrock-band. Men båda två ville göra något mer inriktat på rock, och vi hade verkligen snackat om det hur många år som helst. Sedan hamnade mitt dåvarande band i en rättslig strid, och hans band lades på is. Så då tog vi tag i det och bestämde att nu var det dags att starta det här bandet vi snackat om så länge.
Vi tog med Steve Kiely från mitt gamla band, där han var trummis. Brandon Bliss hade jag mött när jag var ute på turné i andra band. Sedan kom jag på namnet en natt, och efter det har vi bara kört på.

Vad är din största inspiration?
- Det största, i alla fall för det här bandet, är Grand Funk Railroad. Specifikt mellan 1969 och 1971, då de släppte den bästa riffbaserade rockmusiken som någonsin gjorts. Då var de det största arenabandet i världen. Grejen är att folk inte snackar så mycket om det bandet numera, det är mer om Led Zeppelin och Black Sabbath. Antagligen mycket för att de var tvungna att pausa bandet efter 1971.

Och nu till er skiva Furiosity. Jag läste att ni hade börjat med den i Los Angeles, men sedan spelat in den i Kanada istället. Hur kom det sig?
- Ja, vi började ju som sagt i LA. Men skivan blev inte alls bra. Det fungerade helt enkelt inte. Vi var tvungna att åka hem för att tänka över den i några månader, vad vi ville få ut. Så det blev så att vi plockade upp lite av det vi hade gjort på vår tidigare EP (The Brown). Man kan säga att vi tog formeln för den EP:n, men lade till mer tid och pengar.
Trummorna spelade vi in i North Carolina, och sedan åkte vi alla tillbaka hem till studion som vi är bekanta med, och gjorde klart skivan. Och vi blev väldigt nöjda!

Hur skulle du beskriva albumet?
- En väldigt riffbaserad hybrid av metal, klassisk rock och punkrock. Vår sångare har blivit jämförd med Chris Cornell. Kort sagt så skulle jag nog säga att det är en mix av allt vi favoriserar med rock ’n’roll.
Skillnaden med albumet gentemot våra EP:s är att vi villa växla upp lite. Blanda lite olika typer av stilar. Om man lyssnar på skivan kommer man höra att låtarna är rätt olika. Det ska vara en upplevelse från början till slut med skivan.

En annan sak jag läste var att låten ”For the Sun” tog väldigt lång tid att skriva. Känns den klar nu?
- Vi hade faktiskt ett antal låtar som var 1-2 år gamla, vilket jag är glad för. Just för att det tog oss så lång tid att lista ut hur vi ska bygga låtarna rent dynamiskt. Sedan skulle vi ju spela låtarna live, och då vill man ju inte att de ska låta osammanhängande. Om man gör fel i början så blir det för tungt, för fort. Eller att den skulle falla isär, och att man sedan skulle försöka samla ihop bitarna och pussla ihop den. Vi behövde de åren för att veta att vi gjorde rätt i varje sektion av låten, och på den vägen kunna bygga ända till slutet. Vi vill inte att man ska bli besviken på slutet och undra var resten av låten är, utan den ska kännas fulländad.
Men när det kommer till ”For the Sun” så låter den annorlunda live än på skiva. Vilket jag i och för sig tycker är ett naturligt steg för en låt som den. Och personligen hade jag det riktigt tufft att klura ut gitarrdelen av låten. Jag var tvungen att jobba väldigt hårt för att ta den dit jag ville.
När jag spelar gitarr så vill jag att det ska låta som sång. Att man kan nynna med gitarren som man gör med sången. Jag vill att varje del ska låta vettig, och inte som om jag blir galen och bara kör längsta gitarrsolot någonsin.

Vad skulle du säga gör en riktigt bra rock-låt?
- Först och främst känslan och energin från den. Det är riktigt svårt att sätta ord på det. Men det jag tror verkligen gör att det fungerar är bandets vibe tillsammans. Det är därför jag tror att vi har så roligt ihop, för att alla tar med en egen känsla och smak. Som en riktigt bra måltid. Att alla element kommer med och fungerar ihop.
Också att alla har samma inflytande. Att sången inte ”trampar på” basen, eller att basen inte ”trampar på” gitarren. Fast, nu vill jag nästan ändra mitt svar. Det bästa med en rocklåt är rytm-sektionen. Basen och trummorna måste fungera! Det var en stor anledning till att till exempel Led Zeppelin var så stora.

Hur var det att vinna en Juno för ”Breakthrough Group of the Year”?
- Det var en chock! Jag vet att alla säger att det är en överraskning när de vinner priser, men för oss var det en chock, på riktigt! Det var ett annat band nominerat i vår kategori som var favorittippat. Det var för övrigt de som gjorde sensation på YouTube med sin Gotye-cover. De är fem personer som spelar på en gitarr. I alla fall, så var vi alla säkra på att de skulle vinna.
Men det var en riktigt kul kväll! Vi blev riktigt fulla och festade rätt bra. Haha. Vi hade liksom sagt till våra familjer att de inte skulle ta så hårt på det. Att de inte får dra hem halva grannskapet för att se det på TV eftersom vi ändå inte kommer vinna. Men sedan kom chocken och alla blev galna!


Jeremy vill tipsa om att man kan ladda ned deras tidigare EP:s helt gratis på hemsidan: http://ilovemonstertruck.com/releases/

Skribent: Hanna Hultman
Jag har inte Facebook


|Hem|